Jeanette Ekström Knallebladet 2010-10-20	Den siste glasblåsaren invigde minnesmärke

I förra veckan invigdes minnesstenen över Fåglaviks glasbruk som gick ur tiden 1980 och vars rester revs 2007. Det var på initiativ av den siste glasblåsaren på bruket, Ingemar Nilsson, som stenen uppfördes. Att det alls blev ett glasbruk på orten kan man tacka torvmossarna och en snödriva för.

Tyska hyttan, den första av tre, byggdes 1873 av A M Andersson, grosshandlare i glas, som på sin tågfärd mot Göteborg blev kvar i Fåglavik då tåget fastnade i en snödriva. Efter en övernattning hos patron 'P D Wikström, där han fick kunskap om de vidsträckta torvmossarna kring Fåglavik, bestämde han sig. Här skulle han bygga ett eget glasbruk. Enligt Ingemar Nilsson hade glasbruket sin storhetstid mellan 1910 och 1930, då ungefär 350 personer arbetade på bruket förutom alla som arbetade ute på torvmossarna. Själv började Ingemar Nilsson arbeta på glasbruket direkt efter skolan 1960.
- Man fick börja med att hålla formarna och bära glas till kylugnarna, säger Ingemar Nilsson. På rasterna sölade man, det vill säga tränade på att blåsa glas. Man märkte ganska snart om man hade talang för det eller inte. Det är inget yrke man kan tvinga sig till att bli bra på.
På Fåglaviks glasbruk tillverkade man till största delen bruksföremål som till exempel belysningsglas.
- Man brukar säga att vi blåste allt utom fönsterglas, säger Ingemar Nilsson. Varje dag gjorde glasblåsarna slut på omkring 5000 kg glasmassa, enligt Ingemar Nilsson. I slutet på varje arbetsdag blandades så kallad mäng som tippades i deglar där det fick ligga över natten i  1450 graders värme. Vid sjäva arbetet med glaset håller massan en temperatur om cirka 1100 grader. Trots de höga temperaturerna var det ovanligt med arbetsskador.
- Men man fick passa sig för att skicka iväg glasloppor när man slog på rören. Det var inte populärt. De smälte in i skinnet och det var inte roligt att dra loss dem.
I stort sett varje helg kom det busslass efter busslass med turister för att besöka glasbruket och de som ville fick prova att blåsa.
- De flesta misslyckas och fick se massan rinna ner i golvet, säger Ingemar Nilsson. Det krävs en speciell teknik, men det är inte så ansträngande som man kan tro. Inte som att blåsa i en trumpet till exempel.
Glasblåsaryrket har mint 2000 år på nacken, enligt Ingemar Nilsson, men man har hittat framställt glas som är omkring 9 000 år gammalt.
- I många tusen år gjorde man glaspärlor. Till Sverige kom glaset på 1500-talet och då gjorde man glaset mörkt för att dölja alla orenheter av eldningsmaterialet i det, säger Ingemar Nilsson.
På 1970-talet blev konkurrensen från utlandet ohållbar och många glasbruk i Sverige lades ner. Av de omkring 500 som fanns i Sverige finns bara ett fåtal kvar i dag. Bland annat glasbruket i Limmared som tillverkar Abo sult Vodkaflaskan. Men allt är automatiserat i dag, säger Ingemar Nilsson.
1978 gick Fåglaviks glasbruk i konkurs och 1980 blåste Ingemar Nilsson det sista glaset. När resterna av bruket revs 2007 ville han göra något för att det inte det skulle falla i glömska.
- Det var stort en gång i tiden och har betytt mycket för bygden.· Hela Fåglavik är uppbyggt kring bruket och det är många fötter som trampat där genom åren.
Genom envist arbete och finansiering från fonder och lokala företag har stenen kommit på plats. Glasblåsaren som kröner toppen av stenen stod en gång på glasbrukets tak.
- Det känns väldigt bra att se den och det är roligt för förbipasserande att veta att här har en gång legat ett stort glasbruk.
Jeanette Ekström Knallebladet 2010-10-20

Läs mer om Fåglaviks glasbruk på:
www.faglaviksglas.se