Tredje generationen Strömberg, med förnamnet Helge, har fått märkningen av marinarmatur på sin lott. Det fordras många slag av "medikamenter" för att få fram ett resultat som motstår väder och vind.

85-åriga hyttan är än i bruk  (1957-11-14)

Det är inte någon överdrift att säga att Fåglaviks glasbruk uppstått ur en snödriva. Det var nämligen ett oväntat kraftigt snöfall som stoppade stockholmståget just vid Fåglaviks station. Som passagerare medföljde grosshandlare Anders Magnus  Andersson från Göteborg. Denne hade sedan länge närt planer på att starta ett glasbruk och då han erfar vilka rika torvmossar, som fanns i grannskapet gav han sig inte förrän han förvärvat 1/8-dels mantal Lindspång, ett hemman beläget strax intill Fåglaviks station. Han inhandlade flera mindre mossar, varför bränslebehovet var tryggat för långliga tider framöver. Köpebreven undertecknades i februari månad 1874 men då hade hyttbyggandet avancerat ganska långt. Den 4 december 1874 invigdes glasbruket och tillverkningen igångsattes omedelbart efter hyttgudstjänst, vilken förrättades av Hudene församlings båda prästmän, kyrkoherde Sven Sahlmark och komminister Gustaf Lindow.

Om några få månader är det alltså 85 år sedan Fåglaviks glasbruk påbörjades. En tvåvåningsbyggnad, avsedd för bostad, var det första byggnadsföretaget. Den ursprungliga hyttan byggdes efter tyskt mönster och kallades efter detta för Tyska hyttan. Senare tillkom ytterligare hyttor, nämligen Reservhyttan 1898 samt Franska hyttan 1907—09. Den tyska hyttan visade sig dock vara den såvä stabilaste som driftbilligaste och det är också denna som än i dag är i bruk.

Dagens drift i hyttan —liksom i. glasbruket överhuvudtaget — är i stort sett identisk med den vilken bedrivits under de 85 åren. Visserligen har moderniteter tillkommit i den mån omläggningar av driften måste företas men bearbetningen av glaset är oförändrad: mästaren på benmakaren, benmakaren på uppblåsaren, uppblåsaren pä anfångaren osv. I hyttan råder en fångaren o.s.v.

Vi hade häromdagen tillfälle att tillsammans med ingenjör Roland Holmdahl att gå igenom hela Fåglaviks anläggning. Mycket av det, som nu är i bruk, är i samma slag som det var för 85 år sedan. Meningen är nu att succesivt öka produktionen, vilket också innebär att det hela måste moderniseras, i första hand beträffande slipningen Det gamla hederliga sättet att blåsa upp glaset kommer av allt att  döma att kvarstå.

Vi måste helt enkelt börja att rationalisera liksom samhället kräver att vi utvidgar, säger ingenjör Holmdahl. Om .vi ser på dagens 85 anställda mot krigsårens 400, så är ju detta en förfärlig skillnad. Den största nedgången kom de första åren under 1950-talet och vi hoppas faktiskt att botten är nådd. Eljest bar vi inga bekymmer med rekryteringen och några hoppjerkor har vi heller inte ont av.Vi har en arbetarestam som vi kan lita på och som litar på oss. Detta förpliktigar. Det finns mycket att göra för att höja produktionen men nyinvesteringar måste göras med ömdöme. Som det nu är går samhället bakåt och vi vill gärna att allmänheten skall få veta att  vi verkligen planerar för framtiden. Naturligtvis tar dessa planer en viss tid att realisera.Vår  ställning på den inhemska glasmarknaden med speciella tillverkningar av apoteks- och laboratorieglas ger oss goda avsättningsmöjligheter trots att utlandet i allt större utsträckning tränger sig in på marknaden. Skall vi hålla våra skansar måste vi hänga med i utvecklingen, slutar   ingenjör Holmdahl, som efter endast halftannat år inom glasindustrin vid Fåglavik visat sig vara. en man med friska idéer och en man som av allt att döma sätter sina föresatser i verket: en uppblomstring av Fåglaviks glasbruk.

En storkommunens avkrok.

Det råder inget tvivel om att fåglaviksborna är glada över den industri som finns på platsen. :Man vill emellertid inte blunda för det oroliga i att just en enda industri skall hålla ett helt samhälle uppe. Med spänd förväntan ser man fram emot den dag då en ny, förebådad industri kommer till orten. Man anser att många ungdomar, nu bosatta på annan plats, då återvänder till hembygden. Det saknas ungdom.. De som under senare år vuxit upp har måst söka sig till andra orter för att få sin försörjningsfråga ordnad. Man kan dock med stolthet peka på att senaste året har gått utan någon enda utflyttning.

Vi ställer frågan: Hur är det sedan Fåglavik inrangerades under storkommunen? Menige man svarar: Dåligt! Fåglaviksborna känner sig placerade i en storkommunens avkrok, dit inte mycket av kommunala förbättringar nått fram. Vatten- och avloppsfrågan väntar alltjämt på sin lösning. Innan denna fråga verkligen blir ordnad finns det ju inga möjligheter att få byggnadslov. Visserligen har det utlovats snar lösning av problemet, men de prover som företagits vid sökandet efter vatten har hittills gett negativt resultat.

Ett är man dock enigt glad åt: reparationen av möteslokalen Mimersborg. Detta kunde till största delen genomföras tack vare ett kommunalt anslag på 5.000 kr. Mimersborg betyder mycket för samhället, där träffas lOGT-logen, SSU-klubben, studiecirklar, bordtennisspelarna m.fl..

Argus.