Fåglaviksblåsare i pension   Har gjort 58 år vid bruket

HERRLJUNGA: Glasblåsaremästare Alfons Bengtsson vid Fåglaviks glas­bruk pensionerades i fredags från glasbruket, som han tjänat i 54 år. Sammanlagt har han där arbetat mellan 57—58 år.

Hr Bengtsson- är en skicklig glasblåsare, som inte står främ­mande för några uppgifter på ge­bitet. Innan han blev mästare år 1937 gick han i lära hos konstmakaren i glas Carl Carlsson, Fåglavik.

I fredags avtackades trotjänaren med en jättekorg blommor och tal av driftchef Lars Jakobson vid kaffekalas.

BÖRJADE STUKA TORV

— Jag var inte mer än nio och ett halvt år när jag fick börja stuka torv på glasbrukets mossar, berättar hr Bengtsson. Pä den ti­den eldades ugnarna uteslutande med torv och det behövdes folk i massor under bärgningen. När jag blev äldre fick jag arbete i spränghuset, där glaset sprängs av i la­gom höjder. Sedan kom jag till hyttan, där jag som andra nybör­jare fick bära in glas till kylugnarna. Så gick det undan för undan och småningom blev jag mästare.

Det är stor skillnad på glastillverkningen nu och förr. Då var det mer specialiserat på grund av att tillverkningen mera låg på det konstnärliga planet. Hushållsglaset fordrade mycket av sina utövare. En ölkupa eller ett vinglas till exempel har både ben och fot och det krävs att man håller tungan rätt i munnen och passar på, så att det ena benet inte blir längre än det andra eller den ena foten större än de övriga. Kristallglaset fordrade också sin man. Inte minst när det gällde stora vaser och andra prydnadsartiklar.

TRETTIOFEMLITERS FLASKOR AR TUNGA
Kanske var det roligare att ar­beta med den sortens glas eftersom det var betydligt svårare att tillverka, fortsätter hr Bengtsson. Arbetet blev dock betydligt tyngre, när tillverkningen lades om till kemiskt-tekniskt glas 1942, då vi började med flaskor och bur­kar. Det är minsann ingen sinekur , att blåsa upp flaskor som rymmer 35 liter. Då fick sannerligen lung­orna känna på — ja, hela krop­pen fick vara med i de tunga temporörelserna.
Ett annat tungt arbete var fram­ställningen av filtrerkannor på 30 liter, som man även måste sätta på pip och reguliner. Tyngden blev enorm, glasgodset var tjockt och det tog sin tid att forma. Un­der den senaste tiden har vi blåst mest "turistglas", dvs glas till försäljningshallarna. Det var ett ro­ligt jobb. Man fick liksom känna känna sig för och omsätta idéerna i färdiga produkter. Mest blev det svanar och andra fåglar och djur.

GLASBLÅSERI INSPIRERANDE

När man ser tillbaka minns man ju alltid de roliga stunder­na, konstaterar hr Bengtsson. Glasblåseri är trevligt och inspi­rerande, även om det är hårt och besvärligt. Fåglaviks glasbruk har det hantverksmässiga över sig och det kanske är det som gör tillverkningen stimulerande. Var det mer konstnärligt förr, är det betydligt tyngre nu.- Förr bestod varje verkstad av åtta man. Nu är det bara fyra man i verkstaden. Det blir i slitsammaste laget.

Jag har trivts med mitt arbete. Åren har rullat och nu är man i pensionsåldern. Jag vet med mig att jag alltid försökt göra mitt bäs­ta för att få fram en förstklassig produkt och det är en skön käns­la, säger hr Bengtsson

Att glasmästare Bengtsson gått i pension, betyder inte att han kommer att sitta med armarna i kors. Han har egen villa och en stor trädgård, som tar tiden i an­språk under somrarna. På vint­rarna kan han drömma sig tillba­ka till glasbruket och de många åren i hyttan. Visst blir man sli­ten av hårt arbete, men när man har gjort det bästa av åren och lämnar efter sig en gedigen in­sats, känner man sig ändå mycket nöjd med tillvaron.

AHN