Gammal glasblåsare
i Fåglavik berättar

Fåglaviks samhälle har inte enbart Västra stambanan att tacka för sin tillkomst. Glasbruket och glasbruksarbetarna har kanske största anparten i det idylliska lilla samhällets utveckling och kultur. Om inte glasblåsartraditionen omfattas med samma andakt i vår moderna tid så finns det ändå något av högtid både i glashyttan och i brukssamhällets många glasblåsarhem..Man vårdar sig väl om minnena på många håll och en som anser det som en självklar, sak att inte glömma sin tid, från passpojkens till den drivne glasblåsaren,  är  72-årige Enock Almgren, Fåglavik.

I nära 57 år från 1901 till 1957 arbetade han på glasbruket. I början var förtjänsten inte så lysande och den då unge Enock Almgren tjänade inte mer än 56 öre pr dag i hyttan. Om han sedan efter arbetsdagens slut inte städade ordentligt efter sig kunde det bli 50 öre i böter och då krympte dagspenningen till 6 öre. Det var nämligen på det viset att den som inte städade perfekt efter sig varje gång fick böta 50 öre om mäster så befallde. Kvastar fick man tillverka själv ute på brukets skogar, och det var eftertrådda dyrgripar för den. som var för bekväm att gå ut i skogen och hämta ris.Vid torvstukning ute på mossen var dagspenningen 40 öre.

Fåglavik på det glada 20-talet.
 Hr Almgren  berättar med en skämtsam underton att många glasbruksarbetare till och med lärt sig att gå i brukslokalema. Det var heller inget ovanligt att det jobbades i glasbruket redan under skoltiden. Oftast var man hemma från skolan för att tjäna en slant extra. Man tränades alltså från barnsben i det minst sagt lindriga yrket. Trots många olägenheter som det ju finns också i många andra yrken har glasbruksindustrin genom tiderna på ett speciellt sätt förmått fånga och bevara något av outslitlig tradition. Arbetarna har utgjort en smått legendarisk skara från glasblåsamas flängande med sina långa järnrör till passpojkamas vesslesnabba rörelser. Hr Almgren utgör inget undantag. Han. är typen för en äkta glasblåsare, han har glimten i ögat och ett eldgarvat ansikte. Han skulle nog kunna forma glas ännu men de unga skall ju också ha arbete, menar han. Nu är det skönt att kura ihop sig i sin välpyntade lilla stuga och slippa tvätta sotet av sig varje dag. Och vill han gå ut i skogen i jakttider är det inget herremansattribut, vilket var fallet i gamla tider. Men nog är det svårt att glömma det gamla Fåglavik, eller det livliga Fåglavik på det glada 1920-talet. Då var Almgren i sin krafts dagar och en anlitad och uppskattad bygdespeleman, som kunde hantera fiolen så att flickögon tårades och hjärtan slog frivolt.


På sin tid gjorde man Sveriges finaste kristallglas
i Fåglavik, omtalar72-årige Enock Almgren.

Om han och kamraterna fick slita hårt i unga år så var i alla fall lördags- och söndagskvällarna något av feststunder jämfört med hur det nu är. Och kom bondpojkarna ned till bruket for att deltaga i leken blev det slagsmål så det sjöng i knutarna, men i regel blev man sams på kuppen varje gång. Den sociala ställningen var kanske inte så aktningsvärd, men det glada livet och all den ungdom som då fanns i brukssamhället uppvägde en hel del. Men mycket har förändrats, tycker hr Almgren.

Nu är ett arbetsår inte alls detsamma vare sig helg eller vardag. Ingen sprittande musik från en välövad sextett som manar till god arbetsdag i hyttan — inga skyttefester med föredrag, illuminationer, folklekar och dans i gammal god stil. Kanske just något av detta frigjorda livet på 20-talet gör ätt traditionen vid glasbruket förlorat något av sin auktoritet speciellt för de gamla som ser tillbaka på sina arbetsår. Och har man humör och hälsa som Enock Almgren, då kanske det finns anledning att fundera över detta.

Fiolen stuvades undan för 30 år sedan.
Nu går han omkring i gårdarna och hjälper folk med deklarationer, och det är ju inte så dumt heller. Då får han hålla sig igång och slippa sitta overksam i stugvärmen. Det passar inte en karl av Almgrens kaliber. Fiolen stuvade han ned i en låda och ställde undan på vinden 1931 och alla notbladen lades i en hög bredvid. Där har de fått ligga både notbladen och fiolen utan att ha störts en enda gång.

Bygdemusikerna började förlora greppet om folket i bygden i och med radions ankomst. Almgren hörde också till dem som köpte sig en sådan, vilket var den egentliga anledningen till att fiolen flyttades upp på vinden.. Fonografen, 1900-talets moderna spelapparat, hade inte samma magiska kraft på fåglaviksboma som radion. Hr Almgren minns en man som for omkring med en dylik tingest och lät folk lyssna på en låt för 10 öre pr gång. Apparaten kunde också ta upp det ljud som hr Almgren med sin sextett åstadkom den troligen första inspelningen i brukssamhället. Det var högtid att få höra de egna tonerna strömma ut ur den väldiga papptratten.

För Enock Almgren ljuder dock musiken och sången i minnet lika klar som i de framfarna lyckliga dar. Han låter aldrig tröttheten och missmodet gripa omkring sig. Och vill han hälsa på i bruket ligger det ju inte långt borta.

J o.e.