Ett friskt stamträd för tredje generationen glasblåsare i Fåglavik
Var skulle släktens glasblåsartraditioner föras vidare om inte i Fåglavik. ELT har besökt stamträdet i ett led på tre generationer glasblåsare, 84-årige August Andersson. Hans röda lilla stuga i en trädgård med äppelträd och potatisland ligger bara några minuters väg från Fåglaviks glasbruk. En grönmålad postlåda hänger vid ena grindstolpen och mitt emot på andra sidan vägen står den cykel som för den gamle glasblåsaren till vänner och kolleger i det närbelägna samhället.

Nyårsdagen 1911 på kvällen kom August Andersson till Fåglavik. På den tiden farms inget elljus i samhället som var mörkt som i en säck, och nykomlingen fick faktiskt vänta tills nästkommande dag innan omgivningen kunde tas i betraktande. Familjen hade fått stanna kvar i Norge då bostad ej kunnat ordnas.

Då kom ett nytt besked som bekräftade att han var anställd. Saken mystifierade Andersson något, men han antog erbjudandet. Dåvarande chefen på glasbruket kallade en dag upp hr Andersson till kontoret där ett telegram från en person visades upp. I telegrammet var August Andersson stämplad som en uppviglare och mer eller mindre laglös människa. Glasbrukschefen hade först blivit betänksam inför skrivelsen men beslutat att anta Andersson på prov. Nu annulerades telegrammet och misstankarna mellan arbetsgivare och arbetstagare var helt bortblåsta.

August  Anderssons glasblåsarliv började i Risinge socken en och en halv mil från Finspång. Som 12-årig pojke kom han till Reymyre glasbruk i Östergötland. På glasbruket hade han före sig två bröder.  Reijmyre var på den tiden känt för sitt fina djupslipade kristallglas. Sedan arbetade han på olika bruk l Småland, där glasbruk växte upp med otrolig fart. Bland annat var han i Modala, där Wilhem Moberg var hyttpojke på sin tid. Så kom han till Gryt i Närke. Det brann ner 1903 — men i betyget står att han slutade på egen begäran.

Med friskt humör äntrade August Andersson sin cykel och trampade till Norge, där han fick arbete vid Geijerfors glasbruk i Magnor. Under Norgevistelsen hann den flyhänte glasblåsaren också med en del rallarliv och var i farten då Bergenbanan invigdes 1909. Strejker och fackföreningskamp hör också till många av Anderssons minnen. Glasblåsaryrket var dock ett fint yrke. Den gamle glasblåsaren som vid 75 års ålder fått sätta f. d. framför sin litel har aldrig varit sjuk.Hälsan har hängt med under alla åren och  hakar sig fortfarande envist kvar. Det grånade håret skvallrar dock om att livets aftonsida närmar sig. Han är ensam i sin stuga. Hustrun dog för mer än ett tiotal år sedan och de sex barnen ar utflugna. Två söner för dock släktens glasblåsartraditioner vidare. Den ensamme mannen är mån om ordning och reda i sin omgivning. Det är prydligt och välstädat både i stugan och utanför.

Den gamle mannen är adlad av sitt arbete. Att han varit glasblåsare i hela ritt liv syns på hans händer, de är ännu mjuka och livfulla. Blicken och de livfulla gesterna talar för  vitaliteten. På den välfyllda bokhyllan i kammaren står en byst av Hjalmar Branting, och på radion; en knallefigur skuren i trä. På skrivbordet ligger en brevpress av slipat glas med namngravyr på ovansidan, August Andersson, Fåglavik. Pressen är ett eget arbetsprov men gravyren utförd av en tysk arbetskamrat. Och än sitter lusten till valmöten och debatter i. Han är oförbrännelig August Andersson, säger folk som känner honom.