26.JPG
Göran  Lindberg

 

Göran minns tillbaka till glasbrukstiden i Fåglavik 

När man talar om Fåglaviks Glasbruk och tillverkningen där framskymtar oftast de ljusa sidorna. Den negativa verkligheten i gången tid berörs sällan. Vi i den gamla glasblåsarstammen, som fortfarande är i livet har upplevt både de ljusa och mörka sidorna i brukets historia. Som exempel nämner Lindberg en förvaltare, som vid sidan om tjänsten på bruket även drev en diversehandel. Där var det meningen att de anställda på bruket skulle handla, helst mot kredit. Sedan drogs skulden av på månadslönen Det blev inte många ören kvar i lönekuvertet till nästkommande månad. Då fick man sätta sig i nya skulder för att klara familjen. Jag minns en julmånad när far fick 37 kronor i slutlön. Hur skulle en stor familj kunna klara sig på den ynka lönen? Tack vare direktör Magnus Eidem blev det slut på den osunda verksamheten.

När jag kom hem från beredskapen under andra världskriget frågade jag förvaltaren om det fanns något arbete. Du har ju legat inkallad så då har du det väl bra ställt, fick jag till svar. Då fick jag arbete på Statens mosse, Stängselmossen i Källeryd, säger Göran Lindberg.

På somrarna när glashyttan var stängd för reparation var det många glasarbetare som arbetade på torvmossarna eller i skogen.

 

27.JPG
Förnämliga glasarbeten, slipade vid Fåglaviks glasbruk.

 

Mästarna på bruket var ett styvnackat folk, som inte gav sig hur lätt som helst. De var också upphöjda i rang. Man fick inte säga du till mästaren i hyttan. Inte ens de som arbetade i samma verkstäder och hade mästaren över sig. År 1890 var det också tal om att mästarna skulle adlas. Men det satte glasblåsarmästarna stopp för. Något adelskap ville de inte höra talas om. Men det var inte bara glashyttan som höll sig med konstnärer. De verkligt stora konstbegåvningarna fanns i sliperiet och bland handmålarna. Det fordrades stor skicklighet att mönsterslipa tunga kristallpjäser. Sliparna fick ha bra syn och inlevelse i sitt arbete. Inte minst fordrades det att vara stadig på handen. Göran Lindbergs far, Bernhard Lindberg var glasslipare. De är många förnämliga pjäser som bär hans bomärke. Under 1930-talet var det sådan rusch på glasbruket, att man nyanställde kunniga glasslipare. Då anställdes smålänningarna Helmer Palmqvist, Sixten Gill, Göte Boman, Manfred Johansson, Ivar Johansson och Knut Johansson. Det var synd all inte utställningen över Fåglaviks glasbruk var fullständigare, menar Göran Lindberg. Där fanns för lite glas och dessutom saknades de verkligt storslagna kristallpjäserna, i sina original. Men jag förstår att del var svårt att få loss dyrbarheterna från ägarna.

Låstes in
Jag var sju eller åtta år när jag stukade torv på glasbrukets mossar varannan dag och gick till skolan de andra dagarna. Sedan blev det hyttan. Många av oss var så unga att vi inte hade behörighet att arbeta i industrin. När inspektören kom på syn, låstes vi in i ”pipskåpet", skåp där anfångspipoma för glas förvarades. Där fick vi stanna tills del var fritt fram igen. Det hände också att vi fick gå hem under inspektörens kontroll. Men vi måste vara tillbaka i hyttan vid den tiden förvaltaren angivit oss. En gång glömde jag bort mej och kom fem minuter för sent. Då passade förvaltaren mej, tog mej i nacken och föste in mej i hyttan. Göran Lindberg har arbetat i brukets två glashyttor. Den franska hyttan som hade utrymme för 12 verkstäder och tyska hyttan med sina sex verkstäder. Del fanns ytterligare en hytta, reservhyttan. Den var Göran med och rev när den tjänat ut.

Luffarna
Glashyttan och de varma glasugnarna var en kär värmekälla för den tidens landstrykare, luffarna. De kom på kvällarna och lade sig tillrätta vid ugnen. En kväll hade man satts in nya deglar i glasugnen. På natten tog smältaren en "pipa" och fångade an en stor glasklump för att se hur smältan skulle bli. i samma veva vaknade luffaren. Han blev alldeles vettskrämd när han såg hur folk gick omkring och bar eld. Luffaren trodde allt han hamnat i den ondes händer. När smältaren frågade om han ville ha mer värme, sa luffaren: Tack snälle fan, del är så bra som det är. Tack så mycket.

Tvingade
Även om jag hade min håg till annan sysselsättning än glastillverkning hamnade jag där i alla fall, och många med mej. Det fanns inte mycket att vilja på och föräldrarna ville att man ställde upp och hjälpte till med försörjningen. Så det blev glasbruket genom åren, undantagandes ströjobb på olika mossar och i skogen medan glasugnen murades om. Under årens lopp ändrades den trenden. Då fanns det en reservugn att ta till medan den andra ugnen gjordes om. Visst var glasbruket en tillgång för Fåglaviks samhälle och en bra mjölkkossa för Hudene kommun. Man ska heller inte jämföra den gamla brukstidens anda och den anda vi upplevde senare.

Orkesterledare
Göran Lindberg är både musiker och sångare. Visserligen har han lagt dragspelet på "hyllan" men del händer att han plockar fram det och tar en trudelutt emellanåt. Det var på 1930-talet som Göran bildade orkestern Saylor Boys, seglarpojkarna. Orkestern lät snart tala om sig och engagemangen till olika nöjesplatser växte till övermåttan. Vem minns inte örhängen Söderhavets måne, I Haga en. månskenskväll, När en stjärna från himlen faller, Tangokavaljeren med flera. Det var en rolig tid, men oerhört tröttsam. Livet var fritt fram utan tider. Klockan kunde bli två innan vi plockade ihop instrumenten. Sen blev det två, tre timmars sömn innan del var dags att gå till jobbet i hyttan. Till slut fick vi så mycket all göra så del gick över vår förmåga. Då var det dags all lägga av efter sju års flängande till olika festplatser och danslokaler, säger Göran Lindberg.

ARNE HERMANSSON