Som förvaltare hade Boquist även att representera bruket på stämmor och sammanträden i Hudene. Och delta kunde han göra i egenskap av ledamot i socknens kyrko-och skolråd, kommunal- och taxeringsnämnd m. m
En brännande fråga för den tiden, och en tvistefråga tillika, var skolfrågan. Barnantalet i Fåglavik var mycket stort och berättigade mer än väl till en egen skola på platsen. Men frågan föll gång efter annan på grund av övriga sockenbors motstånd. Den gamla animositeten mot glasblåsarna i utroten låg där och pyrde bland de besuttna. Men Boquist kunde naturligt­vis inte frångå, vad han ansåg vara Fåglavikssamhällets berättigade krav, även om han endast hade ett fåtal för sig. Rätt ofta slutar någon paragraf i protokollen med orden: Häremot reserverade sig disp. Boquist.
Visserligen var det ej ensamt hans förtjänst att Fåglavik sent omsider fick en egen skola, ty härutinnan måste alla goda krafter medverka. Och skolinspektörens yrkande gjorde naturligtvis sitt till. Men i egenskap av brukets förvaltare kunde Boquist påskynda frågans lösning så till vida, att Fåglaviks AB 1911 på hans förslag upplät sitt kapell till provisorisk skolsal och även åtog sig kostnaderna för skollokalens uppvärmning och städning m. m. Efter två år kunde man flytta in i det nyuppförda skolhuset.

I sitt offentliga framträdande var Boquist alltid saklig, lugn och behärskad, en verkligen försynt man. Detta erkänna ock alla, som haft med honom att göra, även de som på stämmor och sammanträden varit av annan mening.
Den Boquistska tiden var tillika de första föreningarnas tid på Fåglavik, till vilka jag skall återkomma i det följande. När man 1892 bildade Fåglaviks skytteförening, var det närmast på Boquists initiativ. Han blev även denna förenings förste ord­förande, och i honom hade föreningen alltid en varm vän och gynnare. År 1912, då Skytteföreningen firade sitt 20-årsminne, erhöll Boquist Skytteförbundets förtjänstmedalj i guld, detta såsom en gärd av tacksamhet för det intresse han städse visat skyttet.

Och när man 1907 startade Fåglaviks föreläsningsförening, var det likaså Boquist som i egenskap av denna förenings föreståndare åtog sig att sköta korrespondensen med föreläsarna, att överenskomma med dem om tid och föreläsningsämnen mm. Årligen hölls ett 20-tal föreläsningar och följaktligen var det icke så få föreläsare att träffa avtal med. Även detta arbete skötte Boquist på ett berömvärt sätt.

Bäst trivdes han i vänners lag. Där sjöng han sina värmlandsvisor, berättade historier och var helt sig själv. Som en äkta värmlänning älskade han livet i skog och mark. Var jakttiden för handen, var det ju den som lockade. Men han försmådde ingalunda en skogsvandring för dess egen skull. Var det någon i laget, som tyckte vägen var för lång, klämde han i med en sång. Och då kunde ha få sina medarbetare att gå hur långt som helst.

I juni 1924 slutade Boquist sina dagar 60 år gammal.