Ett hårt arbete men det har varit meningsfullt, anser Karl-Åke Lindberg om sina 47 år som glasblåsare. Här formar han lampglas.
 

 

GLASBLÅSARE I 47 ÅR

Mästaren Karl-Åke Lindberg

Jag föddes 1918. Min far var från Rejmyre i Småland. Pappa jobbade som glasslipare på Rejmyre glasbruk. Så flyttade vi till Kosta och så småningom till Fåglavik. På den tiden var glasbruket rätt stort med 150 anställda. Vi hade fullt av verkstäder i hyttan. Vi gjorde flaskor, prydnadsglas, belysningsglas och hushållsglas. Det var en väldig produktion och bra fart i samhället. Det var danser och ett aktivt föreningsliv. Hela bygden var beroende av glasbruket. Folk bröt torv som vi eldade ugnarna med, bönderna sålde sina produkter till arbetarna. Jag kommer ihåg hur jag fick springa med en kruka och köpa mjölk på kvällarna.

Arbetsgivaren kunde välja vilka han ville ha och det gav honom en väldig trumf på hand.
 Något resonemang om yrkesvalet var det aldrig. Vi hade 14 barn i familjen och det var dåliga tider. Det fanns inget annat, de flesta gick till bruket. Farsan ville ha ut oss så fort som möjligt, vi var ju många. Och barnen stod i kö för att få arbete. Föräldrarna sprang på kontoret och frågade. Det var en väldig jakt. Det där gav ju arbetsgivaren trumf på hand. Han kunde välja vilka han ville ha och det var svårt för oss yngre att komma med några krav. Jag var 13 år när jag började på glasbruket. Det var 1931. Tio av mina syskon har också jobbat här.

Jag fick börja med att bära in färdigblåsta glaset i ett kylrör och hålla i formen. Ett tag jobbade jag i plansliperiet och skavde bort märken och ärr på gräddkannor, sockerskålar och sillsalladierer. Men det som alla yngre tävlade om det var att komma upp i graderna, att bli glasblåsare. Det var ingen ordnad utbildning utan vi fick lära oss själva på rasterna. Det hette att man gick och sölade. Det var svårt att lära sig blåsa. Man måste ha en viss talang om man ska bli bra. Dt tar minst sju år innan man kan blåsa allting. En del lyckas aldrig, dom slutar som postmakare eller anfångare, dom blir aldrig benmakare eller mästare.

41.JPG
Snart har sista laget i hyttan blåst sitt sista glas, fr.v. Gunnar Axelsson, Lennart Wallin, mästaren Karl-Åke Lindberg och Ingemar Larsson

 

Det var lögn att få arbetsgivaren att fatta att ackord ledde till slarv.
Lönerna gick efter verkstadsackordet. Mästaren hade 50 procent, benmakaren 45 procent och sedan gick det nedåt undan för undan. Ben- och fotanfångare, som jag var, hade 15-16 procent det blev två kronor om dagen i reda pengar. Jag klarade mig tack vare att jag bodde hemma. Vi kämpade länge för att bil av med ackordet. Först för några år sedan övergick vi till timpenning. Inte blev det sämre lönsamt för det, som många arbetsgivare tror. På ett glasbruk är det glasets värme som bestämmer takten. Det far inte bli för kallt eller för varmt. Jobbet blev mycket bättre gjort på timpeng. När vi hade ackord tävlade verkstäderna med varandra och det blev slarv. Det var lögn att få arbetsgivaren att fatta detta. I dag tjänar jag 25 kronor i timmen och det är verkligen lågavlönat sett till vad vi gör. Vi får verkligen bekänna färg. På somrarna har det varit så varmt här vissa dagar att vi inte kunnat jobba mitt på dagen utan fått börja fyra pä morgonen och sluta vid lunchtiden. Vintertid är det ömsom varmt och kallt eftersom det inte finns några värmeelement i hyttan. Men det är nog väldigt svårt att komma ifrån det här. De nya glasbruken har inte heller löst problemen. Arbetet är ganska tungt och sliter på lederna. När vi gjorde 15- och 20-liters damejeanner och bar dom t. ex. frestade det hårt på axlar och armar.

42.JPG
Snart cyklar Karl-Åke Lindberg hem från sin sista arbetsdagen på Fåglaviks Glasbruk. En epok är slut

 

Det var ett hårt liv, fattigt och eländigt.
Förr jobbade vi på lördagen också. Till att börja med fick jag sopa och städa efter mig också och det drog över på arbetstiden ibland, även på lördagarna. Vi glasarbetare har aldrig haft någon skiftgång men däremot dom som eldade ugnarna. Det var ju torv och ved på den tiden. Det var ett hårt liv, fattigt och eländigt. Jag gifte mig när jag var 27 år och vi fick två barn. Bodde tills några år sedan i brukets fastighet. Vi hade det knappt, det var inte mer än att det gick ihop i början. Vi fick slita och spara och hade aldrig råd med några utsvävningar. Grabben jobbade ett par månader på bruket bara. Dom tjatade på mig att han skulle gå ner men jag sa att han inte skulle bry sig om det. Och han tröttnade snabbt.

Själva jobbet har varit rätt bra.
Det är inte som dom där tempoarbetena i industrin där allt sköts med knappar eller enahanda moment, det skulle jag aldrig trivas med.
Att blåsa glas är intressant, man måste vara på sin vakt hela tiden om man ska få resultat. Det är mycket mera meningsfullt än att stå vid en maskin.Vi fick hit halvautomatiska maskiner som gjorde flaskor och där stod jag som skötare i många år.

Det var enformigt.
Man bara stod och vände och la in en bit och så kom det en droppe och så stod där en gubbe som klippte av så fort han hann och så spände man och så blåste man till och så kom det ut två flaskor. Det dödar själen. De unga glasblåsarna härifrån som kommer in på andra industrier nu tycker det är monotont och låst.Men det är ju det att det är dålig marknad för riktigt glas i dag. Hantverket kan inte konkurrera prismässigt med dom där automaterna som slänger fram flaskor.Det blir färre och färre glasblåsare för varje år som går. Yrkeskunskapen försvinner. Här i Fåglavik kommer aldrig mer att bli något glasbruk.

Att komma med nu och få medansvar när det är som allra värst har varit svårt. Man kan inte veta hur dom handlar och styr över våra huvuden.
En hel del skulle man nog kunnat göra på ett ''annat sätt här på glasbruket. Men det har varit svårt att få arbetsledningen att lyssna. Dom ska visa, vilka det är som bestämmer. Man måste bevisa att något inte går innan dom ger sig.

Vi skulle fått vara med och bestämma.
Den fackliga styrelserepresentationen kom förra året här. Men det har ju varit så dålig konjunktur att vi inte kunnat göra något av det. Hade vi kommit med tidigare hade vi kanske följt med och fått lite insyn, men att komma nu och få medansvar när det är som allra värst har varit svårt. Man har ju inte så mycket inflytande när det gäller ekonomin. Och den är ju det viktigaste. Jag har aldrig varit ekonomiskt kunnig och kan inte veta hur dom handlar och styr över våra huvuden.

Förr var det väldig fräs på fackföreningen här. Vi hade många möten med hårda nappatag. Någon gång hade vi väl arbetskonflikt men det kunde alltid lösas genom fackföreningen. De förbättringar vi fått är resultatet av den fackliga kampen.. Men det har varit svårt att få igenom något, man har fått tjatat något hemskt.

Första maj började med föredrag på torget, det är där gatuköket ligger nu.
Första maj i Fåglavik förr var det riktiga fester. Det började med föredrag på torget, det är där gatuköket ligger nu. och så gick vi ner till Folkets park med musik i spetsen och där var alltid någon talare.

Men det där tog ju slut på 50-talet, det kom inget folk. När TVn kom var det definitivt slut. Då fick vi gå till Herrljunga och demonstrera. Men förr gick vi man ur huse, här fanns den verkligt goda andan för arbetarrörelsen. I dag bryr sig ungdomen inte alls om det här. Dom har andra intressen, mopeder, bilar och öl. Det är skrämmande att höra ungdomarna idag, de är inte insatta i någonting. Dom har inte fått lära sig att man måste kämpa, dom tror att som det nu är så har det alltid varit. Dom delar frukterna av vår kamp men vill inte vara med och försvara det vi uppnått. Men dom blir väl äldre och inser att det fortfarande finns stora saker att slåss för.

Man står ju till arbetsmarknadens förfogande heter det ju, och fan, då kan dom ju kasta i väg en på vad som helst.
Nu är det slut med glasbruket. Det är inte precis roligt. Man har känt sig nästan som delägare, så dum har man varit. Man har varit för lojal. Det blir svårt att få ett nytt jobb. Jag vill ju ha ett arbete som något så när harmonierar med vad man gjort förut. Men när man har jobbat med sådant här i hela sitt liv kan man ju inte koppla om till något tungt utomhusarbete, det är ju det man åker på. Att det kan bli så här, vad beror det på? Dom säger att det är internationellt, inte bara i Sverige. Och inte bara inom glasindustrin utan teko och stål o s v. När jag började inom glasindustrin var det också en svår konkurrens från småländska glasbruk och inte som det är nu. Man måste nog göra något åt den här marknadsekonomin, det går inte att hålla på så här i alla fall.