Veteraner och mästare.

Andreas Lyrén härstammade på fädernet från en gammal bergsmanssläkt i Karlskoga socken i Värmland. Hans farfars far hette Erik Olsson och var ägare till Östra Kärne. Och hans fars farbror, Anders Ericsson, också han frän Östra Kärne, var under en lång följd av år bondeståndets representant i riksdagen för Karlskoga m. fl. härader, under en period även dess talman. Bådas namn är väl kända bland äldre karlar, Karlskogabor.
Men så kom Olsson-släktcn på obestånd, och Lyréns fader nödgades lämna hembygden för att söka sin utkomst vid bruken i Västra Värmland. Han var först gjutare vid Lyre bruk. Men så nedlades driften här, och då flyttade Olsson över till - Eda glasbruk, där han erhöll anställning som sträckare. Det var här Anders Olsson bytte namn. Ja, egentligen var det inte, han utan arbetskamraterna som ombesörjde den saken. Ty i vid Eda fanns nämligen redan före Anders Olssons ankomst två personer med just samma namn, varför den sist inflyttade fick heta Olsson från Lyre. Men överflödiga ord är inte i värmlänningarnas smak, och följaktligen uteslöt man snart »från» och sade Olsson-Lyre eller endast Lyren. Därmed var namnet färdigbildat så när som på accenten. Officiellt bibehöll Olsson sitt fadersnamn så länge han levde, men hans barn antog namnet Lyrén som släktnamn.

Det var en hård tid Anders Olsson levde i. Ett enformigt och tryckande arbete, brödbekymmer, jäkt och oro bröt hans krafter i förtid. Han avled 1855 endast 38 år gammal. Av hans fem barn, två söner och tre döttrar i åldern 2 till 16 år, var Andreas den näst yngste. Han var född 1851 och alltså på fjärde året vid faderns frånfälle. Om den tid som nu följde, har Andreas Lyrén berättat följande:
Sex år gammal började jag som inbärare i hyttan på Eda. Det var långa dagar, långa och tröttande, att från tidig morgon intill sena kvällen springa bort och fram mellan verk­staden och kylugncn med en asklåda i händerna. Sju år gamma! började jag skolan. Men min dag i hyttan fick jag slita likafullt. I skolan gick vi på kvällarna, 79 fyra kvällar i veckan. Men då var vi så trötta, att vi med nätte nö' förmådde hålla oss vakna. Släppte läraren efter aldrig så litet, dåsade vi av. Man må besinna att vi småpojkar började dagen minst en timme tidigare än de andra. Senast klockan 6 måste vi vara uppe för att väcka var och en sin mästare. Och när de andra slutat arbetet, då skulle vi tvätta av oss värsta sotet, läsa läxor och gå till skolan.
Men läraren var en verklig rnänniskovän.. Var det någon som inte rådde hålla sig vaken, lät han honom sova en stund. | Under tiden läste han med de andra. Och när han sedan väckte, var det inte med bannor och härda ord, utan då kunde han säga så här: Hör du, nu tror iag du sovit nog! Eller: Nu kanske du orkar hålla dig vaken en stund!

Femton år gammal läste jag fram för prästen. Ingen fick gå fram tidigare. Men när jag hunnit sa långt, var jag ej , blott självförsörjande utan därtill min mors enda stöd. Min några år äldre bror Karl gav sig bort från hemmet, då jag var tolv år. Och efter den dagen var det jag, som ensam fick svara för levebrödet för oss båda liksom min yngsta syster. Det var så pass att vi kunde dra oss fram nätt och jämt. Så långt Lyrén.

År1874 erhöll Lyrén anställning, vid det då nyuppförda glasbruket i Fåglavik. Han var med vid starten den 4:e december, och det var ju han som stack den första pipan i ugnen, varom redan berättats i samband med hyttans invigning. Tre år senare flyttade Lyrén till Steninge i Halland, och di detta bruk påföljande år nedlade driften, erhöll nan anställning vid Kungälv.

Många glasblåsare emigrerade vid denna tid till Amerika, där de erhöll snabb befordran och bra betalt. År 1880 tog även Andreas Lyrén Gud i hågen och reste över till det stora landet i väster. Visserligen beredde språket honom en del svårigheter i första början. Men det lärde han sig snart. Och sedan var det inga bekymmer, för att tala med Lyréns egna ord, ty här kunde man förtjäna pengar. Men det oaktat återvände han efter endast två års bortovaro. Och orsaken?
Under sin första Fåglavikstid hade Lyrén lärt känna en flicka på orten, med vilken han även gifte sig. Hon följde fin man, såsom det anstår en trofast maka, till såväl Steninge som Kungälv, men ej längre. Hembygden och fosterjorden fordra ock trohet. Till Amerika nej, dit ville hon ej resa.
Se hade hon det gjort, brukade Lyrén säga, då han berättade om sina minnen, är det ovisst om jag någon gång kommit igen, för bättre land än Amerika finns inte för den som skall försörja sig med sitt arbete.

Nu drog honom kärleken till maka och barn åter till hemlandet. Återkommen övertog han sin svärfars gård. Men jorden på den nyförvärvadc gärden var stenbunden och Lyrén ovan vid odlarens arbete. Efter fem år hade han prövat det nog. Med glasblåsarens yrke däremot var han fullt förtrogen. Och det gav vida bättre lön för mödan. År 1887 styrde han för andra gången kosan till Amerika, där han du liksom första gången erhöll anställning vid ett glasbruk i Pittsburg. Men 1889 ar han åter hemma. Nio år går. Då fick Amerikahågen åter makt med honom, och 1808 reste han för tredje gången. Vistelsen blev Sven denna gång endast tvåårig. Sommaren 1900 tillbringade han i hemlandet, men på hösten samma år återvände han till Amerika för fjärde gången.
Nu var Lyrén emellertid en 50-års man och lät inte kärleken till maka och barn betvinga sig i första taget, utan nu stannade han borta i närmre fem år. 1905 återvände han till hemmet men blott för några månader. På hösten samma år gjorde han un femte amerikaresa. Och nu gav han lig godan ro och stannade borta i hela åtta år.
Allt som allt tillbringade Lyrén 19 år i Amerika, fördelade på fem perioder. Då han en gång berättade om sina många resor och upplevelser, anmärkte upptecknaren:
Farbror måtte ha varit en frihetsälskande man i sin dag. Vid de orden lyste Lyrén upp och deklamerade med patos:

Ingens herre, ingens träl,
ingens gunstling vill jag kallas.
Frihetskänslan i min själ kan ej köpas, ej befallas.
Det är mitt valspråk, har alltid varit det, tillade han.

Amerika är bästa landet for den som skall försörja sig med sitt arbete. Det var Lyréns fulla övertygelse enligt de erfarenheter han gjorde på den tid, som nu är ifråga. Men Sverige är trivsammare, brukade han tillägga. Hans längtans land var och förblev Bergslagerna, i detta fall Karlskoga bergslag, hans fäders hembygd.
Visserligen erbjöd sig ett tillfälle att få bese bygden och att träffa samman med släkten där 1881, då arvskiftet efter den förut omtalade talmannen Anders Ericsson i Östra Kärne förrättades. Denne dog nämligen barnlös och arvet övergick till syskonen och deras ättlingar. Men då vistades Lyrén i Amerika. Han utsåg för sin del nämndemannen Sven Jacobsson i Byslätt, Larvs socken, till godoman. Efter väl förrättat värv ville Lyrén ersätta sitt ombud för resekostnader m. m. Men nej, det ville denne ej höra talas om, för bergslagsresan hade endast varit ett stort nöje. Och bättre kalas hade han aldrig varit med om.
Om jag varit hemma då, brukade Lyrén säga. Inte för kalaset, för sådana har jag varit med om i min dag. Och hejdundrande kalas ändå, som varat från solens nedgång till dess uppgång och där ingenting fattats. Men det skulle varit ett ofantligt kan nöje att få träffa samman med släkt och anförvanter och att på samma gång få se Karlskogabygden. Det måtte dock vara ett härligt land.Sin varma önskan att få se sina fäders hembygd kom han aldrig i tillfälle att förverkliga.
Det berättas om bergsmännen i äldre tid, att de, trots hårt arbete och enkla seder, ej höllos för mindre än adelsfolk i andra landsdelar. När Lyrén beslutade sig för att inköpa sin svärfaders gård, var det snarare av ideella än materiella skäl. Hans förfäder hade varit bergsmän, och hans önskan var att få återgå till deras värv genom att själv bliva bonde.
Att Lyrén verkligen satte en ära i att tillhöra detta stånd, framgår av följande lilla historia:

Då konung Oscar II 1896 kom till Fåglavik för att jaga älg, fick han bland mängden av åskådare på perrongen från i både när och fjärran syn på Andreas Lyrén. Kungen uppmärksammade hans förnämliga utseende, den bögburna pannan, pipskägget och den guldbågade pincenén Lyrén var då nyligen hemkommen från sin tredje amerikaresa. Välfödd och rund var han även. Allt som allt, kungen tog för givet, att Lyrén var någon av ortens honoratiores och gick direkt fram till honom, räckte honom sin hand och frågade, vem han var. Lyrén svarade:
En mindre lantbrukare här på orten, Ers majestät. Detta enkla och rättframma svar behagade kungen. Han samspråkade en stund vänligt med Lyrén, gjorde sig underrättad om skörden m. m. och bjöd så farväl.
Det berättades vidare, att kungen därefter skall ha vänt sig till sin uppvaktning och sagt.
Ja, här ser Ni hur ståtliga bönder jag har i mitt rike.
O
ch ändå skall detta hetas vara en fattig landsända.