Lagkamrater: Monica Holmgren assisterar glasblåsarmästare
Karl-Åke Lindberg

LIKA GOTT att medge det först som sist: Kvinnan har inget förbarmande över männen. Hon tränger fram  på allt fler av områden som av hävd räknas som hans. Ta t ex. jobben i glasbruken, som har traditioner från förkristen tid. Där har männen fått gå i fred med sina riter. De har svingat sina glödande klot, format dem  under  uppblåsning, framställt de sprödaste glas. Glas så nätta att de egentligen bara får brukas av kvinnor.

Visst har kvinnan skaffat sig en plattform på de mekaniserade glasbruken. Det är en sak. En helt annan är att hon på senare tid också hotar sin upphovsmän i de bruk där hanteringen sker i enligt en organisation som tyskarna en gång lärde de svenske. D.v.s.där de arbetar i verkstäder, i lag där varje man har sin av traditionen hårt bundna plats.

I laget är mästaren Den Högste. Då det begav sig hade han så förspänt att ha kunde ligga hemma och sova tills hyttans väckare (en gosse) kom och purrade honom med ropet "anfang", utbytt: Klart för dagens övningar!    

Själv hade mästaren börjat på samma sätt. Oftast i sjuårsåldern. Halv sex började hans dag som hyttpojk. Lära sig läsa och skriva fick han göra i aftonskola. Arbetade. han t.ex. i Fåglaviks glasbruk (i trakten av Herrljunga) hade han kanske Sellén som lärare. Gossarna visste om lärarens svagheter och tog med sig ett kvarter brännvin. Sedan Sellen somnat ordentligt tog de fram kortleken. Fast det var förstås grabbar i 14-årsåldern.