Emil Nyman.

Den gamla stammen. Ja, till den hör väl först och främst Emil Nyman. Han är född i Eda i Värmland den 24 februari 1859. Tidigt faderlös började han som inbärare på Eda glasbruk, ej fullt fem år gammal. Var det vinter och snö brukade någon av de äldre arbetarna bära honom på ryggen till och från hyttan. Vi, som tillhöra ett yngre släktled, känna oss kanske frestade att orda om  barnslaveri och grottesystem, när vi hör att man utnyttjade barnen i förvärvsarbete i så unga år. Men inte så Nyman.

— Nej, säger han, det var att börja i tid, och se det var tvunget, om det skulle bli nå' av en.. Nu ska pojkarna sluta skolan, innan de börja i hyttan. Och hur gamla är de då, tro? Tretton-fjorton år. Det är försent. Det blir inga riktiga glasblåsare av sådana goddagspiltar. Nej, ska de lära sig yrket, så som jag fick lära mig det och så som det bör läras, måste de börja vid sju eller åtta års ålder. Varom inte är det för sent. Yrkesskickligheten är på tillbakagång.

Om avlöningsförhållandena på den tiden Nyman lärde yrket, d. v. s. från medio av 1860- till 1870-talets slut, berättar Nyman följande:

— Som inbärare hade jag 4 kronor i månaden under två år, sedan 6. Femton år gammal vart jag värmare, och då steg lönen till 12 kronor. Nästa grad var anfångare, och som sidan fick jag 15 kronor i månaden. I 20-årsåldern blev jag uppblåsare. Därmed var läroåren till ända, och när jag hunnit så långt, gav jag mig ut i världen för att fresta min lycka vid andra bruk.Ar 1879 erhöll Nyman anställning som uppblåsare vid Steninge glasbruk i Halland. Men här stannade han endast ett halvår, varefter han återvände till Eda. 1882 erhöll han liknande anställning vid Fåglavik. Och här avancerade han snart nog till mästare. 1886 flyttade han till Björkå i Småland och härifrån till Odense i Danmark. År 1889 kom han för andra gången till Fåglavik. Gift och fader till tre barn var det inte så lätt att flacka omkring från bruk till bruk, varför Nyman beslutade sig för att stanna här. Avlöningsförhållandena var ungefär desamma vart man kom, säger han. Men bäst hade han det i Odense, och hade bruket där inte gått omkull, hade han förmodligen ej kommit åter, i varje fall ej så snart. Men av de svenska bruk, han lärt känna, föredrog han Fåglavik.I detta sammanhang torde det vara av intresse att höra, vad Nyman har att berätta om Fåglavik, så som han lärde känna det vid sin första hitkomst i början av 1880-talet.

Jo, då var liv och rörelse här, säger han.. Ungt folk hela högen.. Tyskarna hade gett sig av, danskarna likaså med undantag av ett par-tre stycken. De yngre, de som skulle lära sig yrket, var från orten. Men de egentliga yrkesmännen var —från Småland och Värmland m. fl.. landskap. De flesta stannade ett år eller två, och så gav de sig av igen, alldeles som jag själv i yngre år. Och nya kom i stället. Arbete fanns vart man kom. bara man kunde sin sak. Sammanhållningen mellan arbetarna var god. Avlöningen växlade rätt betydligt mellan dem, som skulle lära sig yrket, och dem som var utlärda. Mästarna hade det bra, de kunde förtjäna, en 80, 90 i 100 kronor i månaden. Men ingen avundades den andre. De som inte hunnit så långt, resonerade som så: Min tur kommer väl, och då far jag det lika bra. Och dans och lek var det varenda lördag och söndag.

—Lokal?

— Vad brydde vi oss om lokal.. Vi dansade i köken.. Bästa utrymmet hade vi i stora stugan i Lönhult. Fick vi vara där, hade vi det kungligt. Och så en sak: Den tiden var vårt yrke hållet i ära. Då var det en heder att vara glasblåsare.

I likhet med äldre personer kan Nyman ej gilla vår egen tid i allt.

— Nu vill en lärpojke ha lika mycket som en mästare, säger han.. Men det är väl inte heller som sig bör. Och pojkarna, dom ska man ta i med selkevanta. Nej, annat var det när jag växte upp. Folka en sig inte, så fick en sig en hurring så blogen skvätte.

Ett utmärkande drag för Nyman är den yrkesheder, som städse besjälat honom, ett drag som han för övrigt delar med de gamla mästarna i allmänhet. De var så måna om sitt arbete, särskilt utförandet, att om de varit delägare i företaget, kunde de ingalunda ha gjort det bättre. Det berättas om Nyman, att när han erhållit order om tillverkning av någon ny sort, som verkstaden kanske inte försökt sig på tidigare, övervakade han arbetet i första början in i minsta detalj med en rent av otrolig skärpa. Han såg vad ingen annan såg. Och fanns ett fel, om än aldrig så litet, var det inte lönt att någon kom med en dylik invändning: — Det lilla betyder väl inget, det är ingen som ser. Då svarade Nyman med att slå ner det felaktiga. Att arbetslönen därmed var förlorad för såväl honom själv som de övriga i verkstaden, tog han ingen hänsyn till.. Ty ett fullgott arbete skulle det vara eller — inget. Arbetslönen kunde han ge efter på men inte på yrkeshedern.

Men medveten om sitt ansvar och sin förmåga har det ej heller varit lönt för någon annan, vara vem det vara månde att i sin tur mästra Nyman. I yrket har han aldrig erkänt någon över sig. Här har han hävdat sig själv.

Att Nyman verkligen utövat sitt yrke med heder, därom är såväl fackmän som f.d. kamrater fullt ense. Särskilt har han visat sig vara en mästare som få i. att behandla tungt glas. Ännu vid 70 år kunde han på sin pipa bearbeta glaspjäser av ända till 10 á 15 kgs tyngd, vilket är utomordentligt krävande.
— Nej, de gör inte efter't vem som helst, säger Nyman på tal härom.. Men så länge jag höll till i hyttan, klarade jag pjäserna, även de största.. Se, jag fick börja i tid jag..

Nymans stora favoritnöje har varit och är väl fortfarande att meta laxöring. — Det är livet, det! säger han. Det nöjet förälskade han sig i redan som helt ung. När han bosatte sig i Fåglavik, kom han till en rätt vattenfattig bygd, dock ej helt lottlös. Ty sju km. söder om Fåglavik bildar Nossan en lång rad forsar och fall, »Huda ström», som denna del av ån enligt äldre ortsmål kallas. Här håller laxöringen till, och hit har Nyman vandrat i den tidiga morgonstunden söndag efter söndag under den tid av året, då laxöringen gått till som bäst. Och när han fram på dagen återvänt hem, har han i regel haft riklig lön för mödan. Men så har han också varit rätt ensam om konsten att fånga just den sortens fisk.

Tränad i yrket sedan unga år och av naturen utrustad med en ovanligt god hälsa, utövade Nyman sitt yrke intill dess han närmade sig de 75 åren. Då först fann han det för gott att lämna mästarepallen. På sin 80-årsdag den 34 febr. 1939 kunde Nyman se tillbaka på en arbetstid, som varat i 70 år, ett rekord som verkligen är värt att uppmärksammas. Och av de tio år, som han då »rått sig själv», inföll fem år före och fem år efter denna långa arbetsdag..