Otto Jansson

Otto Jansson var född i Kåryd år 1874. I unga år började han som inbärare pä Fåglaviks glasbruk. Med tiden avancerade han till glasblåsarmästare. Det. var på Janssons initiativ som Fåglaviks manskör bildades år 1906, vilken Jansson också var dirigent för i över 40 år. Han var även den självskrivne ledaren över kyrksångama från år 1894, då Fåglaviks kapell uppfördes.

Sångarbröderna
Jansson hade pli pä sina sångarbröder i Fåglaviks manskör. Året efter det manskören bildats var det dags för olika framträdanden vid friluftsgudstjänster i Fåglavik och Vedum. När Oscar II avled i december samma år medverkade kören med några sångnummer vid en minnesgudstjänst i Fåglaviks kapell.

År 1911 anslöt kören sig till Västergötlands sångarförbund, som bildats är 1909. Den 13 augusti deltog kören för första gången i förbundskonserterna i Tidaholm och i Hjodagen därpå. Manskören deltog också i förbundskonserter i Jönköping, Huskvarna, Herrljunga, Fristad, Borås, Ulricehamn. Karlsborg, Vadstena och Motala. Kören framträdde årligen med tre-fyra konserter i hembygden och i Herrljunga, Vedum och Floby. År 1923 deltog kören vid den stora sångarfesten i Göteborg.

När manskören firade sitt 25-årsjubileum är 1931 märktes en viss avmattning. Mänga äldre sångare lämnade Fåglavik, som en följd av depressionstiden i mitten av 1920-talet. Men de kvarvarande sångarna gav inte tappt utan tog nya tag under Otto Janssons ledning. Flera ungdomar anslöt sig också till kören, som dock sedermera lades ner på 1940-talet.

Otto Jansson

Som bondkomiker och historieberättare var Otto Jansson en uppskattad underhållare vida omkring i bygderna.

Rakstugan
Janssons rakstuga bestod av ett stort rum och kunderna satt bänkade utefter väggarna och slängde käft i väntan på stolen. Ibland var där så många kunder åt gången att stolarna inte räckte till, men vad gjorde det. Mustiga historier kryddade väntetiden.

Några av Janssons historier är verkliga godbitar
Det var så, sa Jansson, att Rammelapajk geck te doktorn å klaga över att han hade ont i örat. Doktorn frågade vad han hade gjort.
— Jak har betet mej i örat.
— Inte kan man val bita sig i örat.
— Joe si jak sto pä en stol.

Det var i en socken som kommunalgubbarna debatterade om det inte skulle löna sej å ha torvströ på utedassen.
Men dä reste sej en å gubbarna å sa:
— Vi har prövat torvströ i en heler måne, men nu har vi tänkt å gå över te papper igen.

Eller den har historien om två gubbar som möttes på en byväg:
— Jak har fått brev från bror min i Amerika.
— Jak trodde han va döer, sa den andre gubben
— Näe. dä skrev han inget um.

Gökotta i Svärbo
Det var inte bara manskören som brukade fira gökotta i det natursköna Svärbo. Dit brukade gamla och unga dra åstad pä lördagskvällen med musikkåren i spetsen för att lyssna till göken. Många av deltagarna hade med sig sin egen lilla "gök", som kluckade i buskvegetationen.

Ibland blev det lite för mycket gök sä att en och annan av gubbarna hade svårt att hitta hem på söndagsmorgonen. Några kom hemdrallande med byxbenen uppkavlade till knäna och med lerklumparna hängande utefter benen som på den värste gyttjebrottare. Den som glömt an kavla upp byxbenen såg inte fagrare ut efter djupdykningarna i mosshåloma. Gissa om han blev kärvänligt bemött när han halvgråtandc stod inför sin lagvigda och försökte slingra sig så långt från sanningen som möjligt.

När arbetsdagen randades igen och blåsarna fångade an i deglama var alla sorger bortblåsta. Och bakom ölsejdlarna på gästgivargården drog mästarna en spader på kvällskvisten och tyckte att livet var härligt i alla fall.