En trolldomsprocess för femtio år sedan

Då stiftelsen Ljungs tingshus nyligen hade årsmöte i Ljungs gamla tingshus, berättade stiftssekreterare Fridolf Wildte om en rättegång där år 1803, om en kvinna stod tilltalad som misstänkt för tre mord och ett mordförsök. Rättegången har skildrats utförligt i boken "Tre-falt mord" av Yngve Lyttkens.

Detta meddelande i tidningsreferat från årsmötet ger anledning till att påminna om ett mycket uppmärksammat mål. en "trolldomsprocess", inför Gäsene häradsrätt i början av vårt eget århundrade. Det var landsfiskal John Nilsson, som var stämd av Johannes Bo från Ölanda, Hudene, med påstående att av honom ha blivit "förtrollad". Signaturen var som tidningsreferent närvarande vid de ting, då målet förekom, och minns mycket väl detaljerna i rättsförhandlingama.

Bo hade varit soldat för en rote i trakten av Molla, tagit avsked och köpt lägenheten Tomten i Ölanda Hudene, där han sedan bodde med hustrun Anna-Maja och sonen Emil, enda barnet. Efter moderns död flyttade Emil till Fåglavik, där han fått arbete vid glasbruket. Bo själv bodde kvar på sin lägenhet tills han genom  processer och därmed påföljande exekutiva åtgärder blev vräkt därifrån. Sedan många år är berörda personer döda utan att ha efterlämnat några anhöriga.

Johannes Bo kunde ibland få mer eller mindre allvarliga "ryck" och räknades då knappast som "kloker", men däremellan kunde han vara "slugare" än de flesta. Hur det nu kom sig, så blev Bo invecklad i processer, förlorade och fick utge skadestånd, betalade inte, med resultatet att landsfiskal Nilsson blev nödgad komma till Tomten för utmätningar, först på lösören och slutligen på hela torpet, som blev på exekutiv auktion. Den ursprungliga skuldsumman var 200 kr. med efter processen hade den stigit till 500 kr. Vid auktionen bjöd en person 500 kr för fastigheten, och då intet mera bud gavs, gick den för det beloppet.

Det var då som Bo fick för sig att han blivit "förtrollad" av landsfiskalen, och så stämde han denne med yrkande om ersättning. Bo påstod att han blivit hypnotiserad och att landsfiskalen stulit hans egendom.. Då domaren, häradshövding Thor Odencrantz, varnade och sade att "så får man inte säga", frågade Bo, "om en får tänka vad en vill?" och fick då till svar: "Det kan ju ingen hindra",sade han: " Då  t ä n k e r  jag att länsman är en tjuv". Länsman frikändes naturligtvis för att ha övat trolldom, men Bo fick böta för obefogad rättegång.

Sedan kom ett rykte ut bland folk, att Bo sagt att "länsman borde skjutas". När Bo så en gång kom till länsmansgården, togs han emot av fru Nilsson. Landsfiskalen var nämligen för tillfället inte hemma men skulle snart komma. Fru Nilsson var språksam och det var Bo också. "Tänker Bo skjuta min man?", frågade hon. "Nähä, dä tänker ja inte. Vell frua ha honom skjuten, så får hu jarat sjölver", sa Bo.

"Min son Emil" som Bo alltid högtidligen utttryckte sig, blev efter flyttningen från hemmet sjuk och intogs på lasarett. Kommunen måste träda emellan och betala sjukvården. Efter något år dog Emil, och då blev det känt att han hade en livförsäkring, kom kommungubbarna tillsammans och beslutade: "Nu ska vi ha tebaks va vi kostat på Bo´s pajk. Ja dä sa vi". Men när de kom till försäkringsbolaget, befanns att pappan Bo redan personligen varit uppe i Stockholm  med sina papper och kvitterat ut försäkringssumman. Kommunen fick intet.

G. Ew.   

Johannes Bo - han som stämde landsfiskalen för trolldom - vardagsklädd i träskor och förskinn, det sistnämnda ett plagg som nu inte någonstädes finns att beskåda, knappast på ett museum