Trähästar i Fåglavik

Speciellt ardennerhästar hör till de favoriter 62-årige Sanfred Fredriksson helst snidar.

 

Staty i Lincoln Park gav blodad tand

Han insåg att man måste ha något för att klara krisen och började därför att snida i trä. De figurer som framträdde ur trästyckena var kanske inte så perfekta i början men så småningom märktes att goda anlag fanns. En dag besökte han en klubb i Lincoln Park, där ägaren blev intresserad av svenskens snidarbegåvning. Kan du snida en kopia i miniatyr av den där statyn som föreställer en indian till häst som du ser där ute i parken så skall jag köpa den bums, sa klubbägaren. Sanfred antog anbudet och efter några dagar infann han sig på klubben och fick sälja sitt snideri. Ytterligare en liknande modell beställdes. Därmed hade Sanfred Fredriksson fått blodad tand och intresset för träsnideri växte sig starkare allt eftersom vanan att hantera kniven och trästyckena blev säkrare. De figurer han trollade fram blev allt mera formfulländade och efterhand blev specialiteten djur, framförallt hästar och hundar.

 

Orkade ej i glasbruket.

År 1943 packade han trunken och reste hem hem till Sverige och glasblåsarsamhället Fåglavik. Vid hemkomsten kliade det i fingrarna efter att få snida träfigurer, men som marknaden var osäker på den punkten, tog han anställning där han arbetade i nästan fyra år. Om det var sviterna efter de hårda åren i Amerika men Sanfred stoppade inte i glasbruket. Magen strejkade och han var tvungen att avsluta sitt arbete.

Nu fanns inget annat tillgängligt val än just täljkniven och snidarbegåvningen. Trästycken av al plockades hem och så började träsnideriet på allvar. Ardennerhästar, hundar och älgfamiljer såg dagens ljus i den lilla röda stuga i Bjömslätt. När ett visst antal snidats packades de ned i en väska och sedan bar det iväg på cykel ut till bygderna, där kommersen gick förvånansvärt bra. När mopeden blev på modet 1953 blev det givetvis en sådan som fick bära träsnidaren och hans varulager runt till hugade spekulanter.

Vintertid blir det inga resor. Då arbetas det intensivt men med största noggrannhet. Den ena välformade modellen efter den andra placeras i lagerskåpet. När vårsolen och fågelsången på allvar hälsar på i Bjömslätt då är det slut på familjelivet i det välfyllda skåpet där hästar, hundar, björnar samt älgar med flera stått sida vid sida och anat sin framtida placering. Vid midsommartid brukar i allmänhet lagret vara slut. En del höstbeställningar gör sig alltid påminta men vårkommersen är den mest givande.

Ungkarlslivet bra men , Sanfred Fredriksson hör utan tekan till dem som har ett märkligt levnadsöde bakom sig. Från cementlangare och hisskötare i Chicago till glasbruksarbetare ochslutligen träsnidare i Sverige har vägen säkerligen varit krökt  på många underliga sätt. Lägger man därtill att Sanfred har sju syskon som alla varit i Amerika och prövat olika livsvägar får man en bild som täcker begreppen spänning, äventyr och emigrationsfeber men även hemlängtan till det gamla fäderneslandet. Fyra av syskonen är fortfarande kvar i Amerika. En syster har flyttat hem till Bjömslätt och vem är väl gladare än Sanfred för det. Nu har han någonsom ansvarar för de husliga plikterna medan alstyckena formas till
djurmodeller. Ungkarlslivet kan ha sina behag men en kvinnas hand i ett hus kan ändå ingenting annat ersätta.
                   

JOE.

Under åren 1921—1930 emigrerade från Sverige 128.650 personer. Den största strömmen av utvandrare drog iväg till det stora landet i väster — Amerika. 1923 sällade sig 24-åringen Sanfred från Bjömslätt i Fåglavik till skaran av amerikaresande. Färden ställdes till miljonstaden Chicago som med sitt pulserande liv tjusade Fåglaviksbon så pass att han stannade där i över 20 år, eller tills 1945. Men staden vid Michigansjöns s.v. kust och vid randen av prärien blev samtidigt en vändpunkt i Sanfred Fredrikssons liv.

 

Sanfred Fredriksson fick börja som cementlangare bland hårdföra husbyggare under 20-talets byggrusch. Chicago ansträngde sig hårt för att hävda sig i byggkonkurrensen och det behövdes sannerligen annat än veklingar. Staden som är ett av världens industricentra fordrade ständigt nya byggnader den ena större än den andra. Att langa cement dagarna i ända var ett tungt jobb men Sanfred var ung och stark och klarade sig ganska bra. Så småningom ansåg han det dock värt att pröva på något lättare och tog därefter anställning som hissskötare i ett stort varuhus. Hissskötarjobbet varade i fem och ett halvt år eller till 1932 då den stora arbetslösheten i Amerika berövade honom hans arbete. Det blev den egentliga upptakten till den sysselsättning Sanfred nu har i hemlandet.