Vilgot Håkansson 90 år:

Vilgot Håkansson, snart 90, är Fåglaviks äldste invånare.

Han har lagt ner ett livsverk vid glasbruket, varit med om dess uppgång, glansdagar och nedgång. Han har svårt att hålla tårarna tillbaka när han talar om nedläggningen:
-I dag vill jag inte ens gå ner och se på det. Det är så förfärligt trist att det ska sluta såhär.

Vilgot Håkansson är född i trakten. Han började vid bruket 1905. Då körde han lokomobilen som fraktade ner de mängder med torv som behövdes för att hålla brukets ugnar igång.
Men Vilgot var en duglig karl och fick snart andra uppgifter. När han pensionerades 1957 hade han i många år som förvaltare svarat för driften vid hela bruket.

 SOV PÅ GOLVEN.
Han minns väl den hektiska tiden i seklets början:
- Då var det folk i Fåglavik, liv och rörelse! Särskilt på sommaren då torven skulle bärgas. Det kom bönder och arbetsfolk från hela trakten och körde torv. Det fanns knappt husrum åt alla, många sov på golvet hos folk här.
Från 1926 till 1943 tjänstgjorde han som chef för lager och expedition.

Men han hade sina åsikter om brukets skötsel och en gång kunde han inte hålla inne med dem..
- Jag glömmer aldrig den gången dan jag var så arg. Det var så här: Ledningen såg inte framåt. De såg ingenting på ombyggnad, allting skulle vara som det alltid varit. Sånt duger inte i längden.
- Så jag gick upp till direktören. Han ville inte förstå. Då sa jag:"Ser inte direktören någonting? I så fall ska jag be att få mitt betyg!"

ALLTIHOP VAR RUTTET
-Dan därpå kom han tillbaka. Han sa att jag hade helt rätt, och frågade om jag ville överta ledningen. Det var inte mycket att överta. Det hela slutade med att Vilgot åtog sig att driva bruket. Det gick bra i många år. 1957 pensionerades han. På 60-talet började de dåliga tiderna. Vilgot säger rent ut vad han tänker:
Det kunde gått bra än om det skötts utmärkt. Rösten bryts och ögonen tåras. Med höger näve tar han sig åt ögonen och säger:
- Det är inte roligt att se det. Hur skall det gå med Fåglavik? Det kan man inte gissa. Det är så trist alltihop.