Carl Herman Weikert.

Carl Herman Weikert är tysk till börden och född i Lamitz den 3 januari 1863. Han lärde redan i helt unga år till glasblåsare och arbetade sedan vid tyska bruk i såväl östra som västra Tyskland. År 1886 reste han till Norge, där han arbetade i två år, återvände så till Tyskland. På våren 1890 erhöll han anställning vid ett glasbruk i Odense i Danmark. Här uppmärksammade han en dag en annons i en tysk facktidning, enligt vilken en glasblåsare, fullt förtrogen med tillverkning av belysningsglas, kunde få god anställning vid Fåglaviks glasbruk. Weikert sökte platsen, och som han kunde förete de bästa meriterna, erhöll han den ock, trots trettio medsökande. Under det brukets övriga mästare erhöll lön enligt ackord, kunde Weikert betinga sig en fast lön av 135 kronor per månad, vilket för den tiden ansågs mycket förmånligt. Han kom till Fåglavik i september samma år och har sedan varit bosatt här.

Begåvad med ett klart förstämt gott omdöme, kraft och energi, var Weikert under en lång följd av år den självskrivne representanten för glasbrukets arbetare. Och han företrädde på samma gång jämväl samhällets intressen. Det berättas, att när Boquist blev förvaltare och som sidan hade att representera bruket på stämmor och sammanträden i Hudene, var han

all vara månde, han hade till motståndare. Han kunde lägga tyngd i orden. Han sade vad sägas skulle, öppet och utan omsvep, därtill övertygande och vältaligt. Visserligcn bröt han litet pi sitt modersmål, men var och en som ville förstå, förstod honom lika gott för det. Och nog fick han svar på tal. Kanske hugg därtill.. Och nog för att han kunde hugga igen, och det hårt ändå. Rann sinnet på kunde han dundra som Åsa-Tor utan att därför förlora fattningen. Det fanns ingen med en stämma  som Weikert, och den ingav respekt.

De skarpaste debatterna utkämpades nog på de stämmor, vilka hade att besluta om en folkskola i Fåglavik. Här företrädde både Boquist och Weikert Fåglaviks intressen på ett berömvärt sätt. Stämmor hölls och stämmor överklagades, men de som ingen gång gav efter, det var dessa båda.

En mångfald uppdrag har ock under årens lopp anförtrotts Weikert. Han har varit ledamot av Hudene sockens kommunal-, taxerings- och pensionsnämnder. Och ända tills för några få år sedan var han revisor av socknens kyrko- och kommunalkassor. Under åren 191518 var han ordförande i Hudene sockens livsmedelsnämd, och under den därpå följande depressionstiden ordförande i samma sockens arbetslöshetskommittè, tvenne krävande uppdrag.

Då Weikert i 70-årsåldern drog sig tillbaka frän stämmor och debatter, gavs honom allmänt det omdömet, att det var en bra karl. Man visste var man hade honom.. Nog för att han kunde stå på sig, men han var aldrig oresonlig.. Han var en riddare utan fruktan och tadel.. Det erkännandet är även hans motståndare redo att skriva under på.

Någon partipolitik har Weikert aldrig fört, utan det är ortens, samhällets och arbetarnas berättigade krav han efter förmåga sökt företräda och värna om..

Kulturellt intresserad har Weikert därjämte nedlagt ett betydande arbete i Fåglaviks föreläsningsförening. Och ett av de minnen, han gärna dröjer vid, är då riksantikvarien Oscar Montelius gjorde Fåglavik den äran att föreläsa här.

En annan förening, vilken Weikert likaså med levande intresse ägnat sig åt, var Fåglaviks skytteförening, och såsom denna förenings ordförande var det ofta han som fick svara för det hela.